Hem » Blog » Svenska militärhistoriska författare. Del 2

Svenska militärhistoriska författare. Del 2

Det finns några svenska militärhistoriska författare som är mer framträdande än andra. Främst av den enkla anledningen att de har publicerat flest böcker som fått relativt sett störst uppmärksamhet.

Några av dem är Lars Gyllenhaal, Lennart Westberg, Peter Englund, Alf W. Johansson, Marco Smedberg som nämnts i tidigare artiklar. Niclas Sennerteg är en annan. Han har bland annat skrivit boken ”Nionde arméns undergång – kampen om Berlin 1945” som jag tycker är väldigt läsvärd. Sennerteg beskriver på ett väldigt intressant sätt den sovjetiska framryckningen mot Berlin och framför allt en tysk general, Theodor Busse, som försökte hejda framryckningen till slut bara några kilometer utanför stadsgränsen. Generalen försöker undgå upptäckt när slaget definitivt är förlorat genom att ta anställning på en gård som vilken civilist som helst, men blir bland annat röjd av sitt sätt att rida hästar och satt i krigsfångenskap till december 1947.

Svenskar i tysk tjänst

Det har skrivits en hel del böcker om svenskar i tysk tjänst under andra världskriget. Siffrorna går isär, delvis på grund av att man blandat ihop baltiska personer med svenskar, men siffrorna kretsar kring 150-250 svenskar som deltagit i strid på tysk sida. En person som skrivit flera böcker i ämnet är Bosse Schön genom bland annat ”Hitlers svenska soldater” och ”Berlins sista timmar- en svensk SS-soldats berättelse om slutstriden”. Den sistnämnda skriven tillsammans med Thorolf Hillblad. Direkt ska sägas att Schön har fått en hel del källkritik för inte minst den förstnämnda boken. Kritiken finns att ta del av och Schön har även bemött kritiken. Med den kritik som finns väl i minnet så ger böckerna likväl en intressant inblick i vad som drev en del av de svenskar att delta i striderna. Vissa var politiskt övertygade nazister, andra rent äventyrslystna och andra ville med kraft motverka kommunismens framfart. Det sistnämnda verkar faktiskt ha respekterats av den tyska militären. De som inte ville slåss mot andra än de fiender som fanns på östfronten verkar faktiskt ha sluppit att göra så. En svensk som nämns slutade sina dagar verkligen nära Hitler och dennes bunker ända in på slutdagarna. Han nådde till och med majors grad. I sluttampen av kriget verkar han ha underlättat för sina soldater att desertera och ta sig på bästa möjliga sätt tillbaka till i huvudsak de nordiska länderna. För det blev han arresterad men på något mirakulöst sätt frigiven och överlevde faktiskt slutstriden. Genom Schön får man också veta var det fanns inofficiella rekryteringskontor i Sverige, bland annat på Markvardsgatan 5 i centrala Stockholm. Inte långt ifrån där Göring bodde en gång i tiden med sin svenska fru Carin på Odengatan 23.

Niklas Zetterling

En person som jag tycker är väl värd ett helt eget stycke är Niklas Zetterling. I mitt tycke kanske den mest framstående svenska militärhistoriske författaren. Titta in på förteckningen över hans verk så förstår ni sannolikt varför. En diger lista över böcker som täcker det absolut mesta vad gäller den europeiska krigsskådeplatsen under andra världskriget. En tanke jag osökt får är vilken enorm research som ligger bakom alla dessa böcker. Även om bakgrundsfakta till flera olika böcker kan samlas in samtidigt så måste det röra sig om flera år, om inte decennier av faktainsamling.

Övriga författare

Nu kommer vad kan uppfattas som ren namedropping, men andra författare väl värda att nämna är Michael Tamelander, Jonas Hård af Segerstad, Bo Eriksson, Lars Ericson Wolke, Johanne Hildebrandt och Anna Larsdotter.

Johanne Hildebrandt har jag träffat under min tid i Afghanistan. En otroligt öppen och trevlig person som inte helt förvånande nog är gift med en svensk högre officer med jägarbakgrund. I boken ” Krigare : Ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan” så beskriver hon den svenske soldatens vardag från utbildningen på Livgardet till den utsatthet som fanns i öknen mycket långt bort hemifrån.

Om